Politiska frågor relaterade till att bekämpa den globala uppvärmningen kallas för klimatfrågor. Fördjupningar till varför klimatfrågor och klimatpolitik behövs är samlade under nästa rubrik; men i korthet kan man säga att effekterna av misslyckad klimatpolitik är stora, samt att det finns naturliga kedjereaktioner som gör att en mindre ökning av våra utsläpp kommer leda till en större ökning av jordens temperatur.

Det finns en stor vilja till samarbete från de flesta av världens ledare för att lösa klimathotet. Två saker har dock gjort det svårt för länder att komma överens. Det ena är att den globala uppvärmningen inte specifikt drabbar de länder som är ansvariga för utsläppen. Det finns snarare en närmast motsatt korrelation då länder med höga utsläpp/capita tenderar att ha goda ekonomiska resurser, vilket gör att de bättre kan hantera de klimathot som drabbar just dem.

Den andra anledningen är att det alltid kommer att vara lättare att låta någon annan ta ansvar än att själv ställa om. För rika industriländer är det lätt att tala om att enorma industrialiserande länder som Kina och Indien ökar sina utsläpp, samtidigt som de själva marginellt minskar sina egna. Länderna kan i sin tur kontra med att en stor del av de utsläppen orsakas av produktionen av västvärldens produkter. Ett vanligt uttryck från fattiga till medelinkomstländer är att de rika länderna har en klimatskuld mot länder som de själva, då det var användandet av fossila bränslen och utsläppen av koldioxid som gjorde dem så rika från första början.

Den enda globala klimatöverenskommelsen de senaste åren är Parisavtalet 2015 och det avtalets utformning säger rätt mycket om svårigheten att komma överens. Avtalet går ut på att alla länder ska sätta upp egna klimatmål för att globalt nå en uppvärmning på en bra bit under två grader (i nuläget är det drygt en grad), helst under 1,5 grad. Avtalet är tekniskt sätt bindande men det finns inga påföljder som kan tilldelas om målsättningarna inte hålls. I ett nötskal är det ett avtal som tvingar länder att tänka igenom sin politik men inte att de ska genomföra den.

Det ska dock nämnas att det finns historiska klimatsamarbeten som är betydligt mer inspirerande än Parisavtalet. Kyotoprotokollet 1987 tog exempelvis upp frågan om att mängden ozon minskat i atmosfären och länderna kom faktiskt överens om att förbjuda användandet av freoner och andra ämnen som bryter ner ozon. Överenskommelsen lyckades och ozonlagret har idag till stor del återhämtat sig.

Recommended Posts